Russell Kirk eller den naturliga nåden att leva

Russell Kirk föddes för hundra år sedan, den 19:e oktober 1918, i Plymouth Michigan. I egenskap av rådgivare till Goldwater, Nixon, Ford och Reagan sökte han aldrig rampljuset, trots att han var den samtida konservatismens sanne fader. Hans filosofi är ”The unbought grace of life”, eller den naturliga, oköpta nåden att leva.

Russell Kirk, fadern till den amerikanska konservatismens pånyttfödelse under andra halvan av 1900-talet, föddes för hundra år sedan, den 19:e oktober 1918, i Plymouth, en förort till Detroit.

Det amerikanska Plymouth är en karbonkopia av det engelska Plymouth och dess namn återkallar historien om Förenta Staternas själva ursprung, eller snarare, den anglosaxiska komponenten hos landets ursprung, vilket visst inte är den enda, som – om jag skulle föreslå några märkesnamn – har framhävts av högt värderade historiker, såsom italienaren Raimondo Luraghi (1921–2012), fransmannen Bernard Lugan och spanjoren David Arias Pérez, medlem av Augustinerorden, som var assisterande biskop i Newark, i New Jersey, vid tiden för pensioneringen. Detta är märkvärdigt nog, eller snarare symboliskt, betänkande att en stor del av Kirks verk sysselsätter sig med att återupptäcka Förenta Staternas sanna ursprung, djupgående frågande sig vad det var och hur en unik kulturell åskådning uppstod.

Likväl är Kirks Plymouth endast en plats av värdig beskedlighet, detta också om den är helt öde. Hans födelsehus har blivit en affär för blommor och växter (vilken jag besökte för ett antal år sedan), men har alltid också som sådan återspeglat att dess illustre före detta hyresgäst tillbringat barndomen och ungdomen där. Enkel, men utan spartanska drag; basal hellre än torftig; återhållsam utan att kokettera med det. Sådan var förvisso hans barndom och ungdom, men också hans mogna år och hans ålderdom. Kirk var utan tvekan en verklig tänkare, men han drogs varken till löpsedlarna eller rampljuset, även om han hade möjlighet att påverka politikerna på den högsta nivån i sitt land, såsom rådgivare till Barry M. Goldwater (1909–1998), Richard M. Nixon (1913–1994), Gerald Ford (1916–2003) och Ronald Reagan (1911–2004). I många avseenden syntes han ha levt ett liv i avskildhet, mellan träden som han själv planterade omkring det urgamla huset, i ett ensligt litet område i centrala Michigan, Mecosta (fram till dess att huset brann ned och han därefter rekonstruerade den i en ”italiensk” stil som på vissa sätt erinrar om Fantasy), och de hundratals böcker för vilka han funnit plats i den gamla träleksaksfabriken som han ärvt från sina farföräldrar och som han hade återställt i sitt forna skick.

På detta sätt njöt han ett privilegium, i dag alltmer sällsynt. Han kunde betrakta världen, med dess varierade och ibland bräckliga mänsklighet, på distans. En distans som alltså aldrig var ett främlingskap. Mer än något annat hade det att göra med eftertänksamhet. En förkämpe för konservatismen kunde han på detta sätt också bliva.

En sats uttrycker väl kärnan i hans konservatism. ”The unbought grace of life.” Den kommer av hans mästare, tänkaren och politikern Edmund Burke (1729–1797), vars verk han blev en av de främsta uttolkarna av, och står skriven i Reflektioner om den franska revolutionen (1790). Det är mycket svårt att översätta denna sats till god svenska. Något som skulle närma sig den vore: ”den naturliga nåden att leva”, men engelskans ”unbought” bär en ensartad kärna i sig: tacksamheten. Föreställningen, snarare än idén, som bor i denna Kirkianska-Burkeanska sats är att livet ses som ett historiskt tillfälle att uppleva en oförutsedd och överflödande rik nåd att fylla sig med och skänka det någon mening eller om inte annat vara öppen för möjligheten, om inte säkerheten medges på grund av människans begränsade förståelse, att något sådant som mening existerar. Existensen skall, sammantaget, ses som en möjlighet, inte ett krav eller ”mirakel”, som kan tillskrivas lyckan. Livet är självklart en lycka som skall tas seriöst, och man bör ta sig i kragen och göra något stort, eller i alla fall något litet. Alla långrandiga akademiker och perukstockar lyckas inte förstå den nödvändiga föreningen mellan frihet och ansvar, med mindre än att gå illa åt det gebit vi finner inbäddat i den fria nåden av ett liv som inte valts åt oss, och som vi bär som en rustning, för att en gång kunna svära eller i alla fall säga, stolta, med glänsande ögon och fast blick, adsum.

Kirks konservatism har varit just detta. Inte en filosofi, inte ett tänkande, inte ett system, men snarare en inställning till livet, en attityd, ett sätt att vara, ett bejakande av det varaktiga. Hans största verk, The Conservative Mind, första gången publicerad 1953 och sedan dess en klassiker för alla konservativa att referera till, detta innesluter de vilka inte läst den men som inte känner att de vill bekänna det, eller de som vill referera till det som sägs skarpsinnigt och pregnant redan i titeln. Den skall inte översättas med ”det konservativa tänkandet”. För att översätta det engelska mind behövs i själva verket latinet: ”det konservativa forma mentis”, där ”forma” är fantasin som har ett innehåll och där intellektet, hjärtan, själen samlar sig, genom att de fogas samman och de koncentriska cirklarna bryts.

Även om han uppenbarligen till del också gjort detta, i de trettiotals böcker som han vid sidan av de hundratals och åter hundratals artiklar och uppsatser lämnat efter sig, har han inte endast framställt idéer eller personer. Han har fastmer erbjudit ett ethos. Den Kirkianska idén är grund och botten klar, även om Kirk inte lade ut den svart på vitt. Det vi kallar att ”vara konservativ” är inte en kraft utanför oss själva, det är inte något som vidhäftar oss, ideologiskt, formellt eller av eget val, såsom en andra litet främmande natur, utan det är att omfamna det man måste och att bli det man kan bli efter hur man är skapad, just genom den fria nåden. Till sin rot har denna idé åter en Burkeansk vändning. Det är inte för inte som Burke är fader till det som man i dag, i två sekler senare, förstår som ”konservatism”. Det är begripligt också för de få som i dag förstår Burke och konservatismen.

Att vara konservativ är först att lära känna och respektera och sedan (åter)upptäcka den mänskliga naturen hos det verkliga ”jaget”, genom att känna den, men också att försvara, gå i god för och att växa i den. Konservatismens politiserande, som är en ädel sak hur än den politiska scenen ser ut här och nu, innebär att ta detta incipit på allvar, genom att förfara såsom de antika grekiska filosoferna ihågkommes ha sagt, att polis inte är något annat än anthropos i större format.

Dagens konservatism saknar Kirk och personer som Kirk. Kanske skulle Kirk inte igenkänna några konservativa bland de som dagens värld betraktar som konservativa, och som uppfattar sig och presenterar sig som sådana. Kanske är dem det på allvar, oavsett vad Kirk skulle säga om detta, så länge de inte återupptäcker the unbought grace of life kommer de ha en ostadig grund för allt det vackra de kan säga och göra. Valen kan vinnas eller förloras, makten kan komma och gå, fienderna kan besegras eller stå kvar, men det som räknas, eftersom det förblir, är själen. Om Kirk har lärt oss en sak är det detta: vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Att vara konservativ vill säga, att aldrig förlora själen ur sikte, utan tvärtom ständigt återupprätta den och i varje situation vårda den.

Kirk blev katolik 1964, i synnerhet tack vare sin fantastiska kvinna, cradle-catholic, Annette. I många avseenden hade han redan varit katolik in pectore. Han reflekterade över katolicismen, skrev om katolicismen, fascinerades av katolicismen. Man kan inte säga att det fanns något system i det hela, men eftersom Kirk aldrig konverterat till katolicismen, om inte hans själ varit predestinerad till den sanningens fullhet som han uppnådde, den dag han korsade gränsen. Det skulle kunna sägas att bli katolik är ett nödvändigt steg för den konservativ som tar sin konservatism på allvar. År 1964 blev Kirk katolik och han fortsatte att vara det tills den dag han föddes på nytt i himlen, 29 april 1994, sjuk, trött och prövad och mottog den sista smörjelsen av påve Johannes Paulus II (1920–2005). Den andra stora händelsen i hans utomordentliga mänskliga äventyr var att han fann sin vackra, eftersökta, kultiverade, följsamma hustru. Vårt hjärta är oroligt, tills det finner vila i Dig, Herre, sade Sankt Augustinus (354—430), och detta mål, hade Kirk möjlighet att uppleva, är något sublimt att bäva inför och att omfamna i första hand såsom pulchrum snarare än som rationellt tänkande. Om inte annat har Kirk en överraskande aktualitet genom detta. Må det vara början till en ny round. Russell Kirk skulle i dag ha fyllt hundra, men han har i själva verket aldrig varit död. Ad multos annos.

Marco Respinti
Översatt av Simon O. Pettersson

Original och fullständig version av artikeln
publicerad med samma titel i
Tidskriften Sefyr. En konservativ tidskrift i en liberal tid,
s.l. 3 november 2018

Pubblicità

Russell Kirk, o della naturale grazia del vivere

Cento anni fa, il 19 ottobre 1918, nasceva a Plymouth, un sobborgo di Detroit, in Michigan, Russell Kirk, il padre della rinascita conservatrice statunitense nella seconda metà del Novecento.

La Plymouth americana è un calco della Plymouth inglese e nel suo nome riecheggia la storia delle origini stesse degli Stati Uniti d’America; o, meglio, della componente anglosassone delle origini del Paese, che certamente non è l’unica componente, come – anche solo a voler suggerire qualche nome emblematico – hanno sottolineato storici di vaglia quali l’italiano Raimondo Luraghi (1921-2012), il francese Bernard Lugan e lo spagnolo David Arias Pérez, agostiniano recolletto, già vescovo ausiliare di Newark, nel New Jersey, ora a riposo. Curioso, o, meglio, simbolico, visto che gran parte dell’opera di Kirk si è occupata di riscoprire le origini autentiche degli Stati Uniti, interrogandosi profondamente su di esse e in questo stabilendo un magistero culturale unico.

Eppure la Plymouth di Kirk è solo un luogo dignitosamente modesto, anche se affatto dimesso. La sua casa natale negli anni è diventata un negozio (di fiori e piante quello che visitai io anni fa), ma anche così ha sempre rispecchiato quella che è stata l’infanzia e l’adolescenza del suo illustre ex inquilino. Sobria, se non a tratti spartana; essenziale, più che asciutta; morigerata senza mai essere bacchettona. Infanzia e adolescenza, certo, ma così anche maturità e vecchiaia. Kirk è stato un gigante del pensiero proprio per questo. Non è mai stato attratto dalle cronache e dalle luci della ribalta anche se ha avuto occasione di spingersi sino ai piani alti della politica del suo Paese, consigliere di Barry M. Goldwater (1909-1998), Richard M. Nixon (1913-1994), Gerald Ford (1916-2003) e Ronald Reagan (1911-2004). Per molti aspetti ha infatti vissuto la vita del recluso, fra gli alberi che personalmente piantava attorno alla casa avita in un paesino sperduto del Michigan centrale, Mecosta (finché la casa non è bruciata e quindi lui l’ha ricostruita in uno stile “italianesco” che però per certi versi ricorda il fantasy), e le centinaia di libri cui aveva trovato posto nella vecchia fabbrica di giocattoli in legno che aveva ereditato dai nonni e che ha ricondizionato.

In questo modo si è goduto un privilegio, oggi sempre più raro. Quello di poter osservare con distacco il mondo e la sua umanità varia, talora avariata. Distacco che però non è mai stato estraniazione. Più che altro ha avuto a che fare con la contemplazione. Campione del conservatorismo Kirk lo è diventato così.

Edmund Burke

Una frase esprime bene il fulcro del suo conservatorismo. «The unbought grace of life». È del suo maestro, il pensatore e uomo politico irlandese Edmund Burke (1729-1797), di cui è diventato uno degli interpreti migliori, in Riflessioni sulla rivoluzione in Francia, del 1790. Tradurre bene in italiano quella frase è davvero arduo. Qualcosa che si avvicina potrebbe essere “la naturale grazia del vivere”, ma l’unbought inglese si porta dentro un cuore unico: la gratuità. L’immagine, più che il concetto, che quella frase burkeana-kirkiana propone è quella della vita vissuta come occasione storica per sperimentare una grazia imprevista e sovrabbondante capace di ricolmare tutto e di dare senso alle cose o se non altro di suggerirne la possibilità, nella certezza che, pur con i limiti dell’umano comprendere, il senso esiste, eccome. L’esistenza, insomma, come possibilità non richiesta e quindi “miracolosa”, addirittura come chance. Chance, ovviamente, di prenderla seriamente, la vita, tra le mani e farne qualcosa di grande, pur se piccola. Tutti gli sproloqui accademici e parrucconi sul necessario coniungo fra libertà e responsabilità non riescono nemmeno a scalfire la superficie di quel che significa trovarsi inondati dalla grazia gratuita di una vita che non ci siamo scelti e che però indossiamo come un’armatura, a volte smoccolando, ma almeno una volta dicendo, fieri, lucidi, con lo sguardo retto «adsum».

Il conservatorismo di Kirk è stato questo. Non una filosofia, non un pensiero, men che meno un sistema (ideologico), bensì un atteggiamento verso la vita, un’attitudine, un modo di essere, un sì detto di continuo. La sua opera maggiore, The Conservative Mind, pubblicata in prima edizione nel 1953 e da allora un classico di riferimento per tutti i conservatori, compresi quelli che non l’hanno letta ma che non se la sentono di confessarlo e quindi in qualche modo vi fanno riferimento, lo dice acuminato e icastico proprio con il titolo. La sua traduzione non è “il pensiero conservatore”. Per tradurre bene quel mind inglese occorre infatti il latino: “la forma mentis conservatrice”, dove la forma è l’immagine che la sostanza ha e dove si concentrano, sovrapponendosi a strati e penetrando per cerchi concentrici, la mente, il cuore, l’anima.

Anche se in parte ovviamente lo ha fatto, nella trentina di libri che ha lasciato ai posteri al fianco di centinaia e centinaia di articoli e saggi, Kirk non ha cioè proposto solo un una sequenza di idee e di personaggi. Ha offerto piuttosto un ethos. L’idea kirkiana di fondo è chiara, anche se Kirk non l’ha mai messa nero su bianco in una qualche formula. Quello che chiamiamo, per assenza di definizione più piena, “essere conservatori” non è uno sforzo fuori di sé, non è l’adesione, ideologica o formalistica o volontaristica, a una seconda natura che ci è un po’ estranea, ma è l’abbracciare quel che si deve e quindi si può essere per come si è e si è stati fatti, appunto per grazia gratuita. In radice l’idea è ancora una volta burkeana; e non a caso Burke è il padre di quello che oggi s’intende, da due secoli, per “conservatorismo”. Ci sarà una ragione per cui oggi pochi capiscono Burke e il conservatorismo.

Essere conservatori significa allora imparare prima a rispettare e poi a (ri)conoscere la natura umana del proprio “io” per saperla quindi anche difendere, garantire, sviluppare. La politicizzazione del conservatorismo, che è una cosa nobile nonostante le scene cui la politica ci abitua, è il prendere sul serio questo incipit, facendo quel che gli antichi Greci della metafisica ricordavano dicendo che la polis altro non è se non l’anthropos scritto in grande.

Nel conservatorismo di oggi Kirk manca, i Kirk mancano. Forse Kirk non riconoscerebbe come conservatori alcuni che il mondo percepisce come tali, o che si pensano e presentano come tali. Magari lo sono sul serio, nonostante quel che Kirk ne direbbe, eppure finché non riscopriranno l’unbought grace of life saranno sempre zoppi pur con tutte le cose belle che possano dire o fare. Le elezioni si vincono e si perdono, il potere va e viene, i nemici si sconfiggono o si subiscono, ma quel che conta perché resta è l’anima. Se una cosa Kirk ha insegnato è questa: a che serva guadagnare anche tutto il mondo se poi si perde la propria anima? Essere conservatori vuol dire non smarrire mai l’anima, anzi riguadagnarla a ogni istante dandoci l’anima.

Kirk è diventato cattolico nel 1964, grazie soprattutto alla donna fantastica che ha sposato, cradle-catholic, Annette. Però per molti versi era cattolico in pectore pure prima. Pensava da cattolico, scriveva da cattolico, era affascinato dal cattolicesimo. Non lo si dice qui per cercare di “sistemare le cose”, ma perché Kirk non si sarebbe mai convertito se il suo animo non fosse stato predisposto a quella pienezza della verità che un giorno, per unbought grace of life, non lo ha investito. Come a dire che per essere sul serio conservatori tutti di un pezzo bisogna diventare cattolici. Nel 1964 Kirk iniziò a essere cattolico, e ha continuato a provarci fino al giorno in cui è nato al cielo, il 29 aprile 1994, malato, stanco e provato a Mecosta, rivolgendo l’ultimo proprio pensiero a Papa san Giovanni Paolo II (1920-2005). La seconda cifra della sua straordinaria avventura umana è stata la bellezza, ricercata, coltivata, inseguita, spesso trovata. Il nostro cuore è inquieto finché non riposa in Te, Signore, diceva sant’Agostino (354-430), e quella meta, ha avuto modo di sperimentare Kirk, è una sublimità che mette i brividi abbracciandoci prima proprio come pulchrum che come pensiero razionale. Non fosse che per questo, Kirk è di un’attualità sorprendente. Sia questo lo spunto per un altro round. Russell Kirk oggi compirebbe 100 anni, ma non è mai morto. Ad multos annos.

Marco Respinti

Versione originale e completa dell’articolo pubblicato con il medesimo titolo
in La nuova Bussola Quotidiana, Monza 19-10-2018